Marie Nilsson, född 1947 i Norrbotten, är fotograf och bor i Stockholm sedan 1971. Hon arbetar med dokumentära projekt om det offentliga rummet och urbana miljöer i stads- och naturlandskap, vilka har visats i separatutställningar samt ett flertal grupp- och samlingsutställningar. Hon har också arbetat som skribent och redaktör.
1998 publicerade hon boken Nästan hemma. Fotografier Liljeholmen 1995–1998 /Bokförlaget care of. Hon har medverkat i flera antologier,
bl. a. Portraits of a City – an Urban Anthology /Stockholmia förlag, 2004.

Utdrag från kapitlet Kontexter: "Det var alltid samma berättelser. Hur han räddade Hugo från att ramla av från tåget när de var på hemresa från Vancouver genom Kanada och det var så kallt och Hugo höll på att somna och falla av. Och hur han lyckades rädda Hugo genom att hålla fast honom i närmare 24 timmar. Om och om igen. Det var säkert en traumatisk upplevelse. De hade ju pengar från den sista anställningen, men under 1930-talets världsdepression var det vanligt att arbetslösa tjuvåkte på tågtaken, under eller mellan vagnarna, ständigt jagade av järnvägsdetektiver. Och de ville väl spara så mycket pengar de kunde. Hugo åkte sedan hem till Sverige med passagerarbåt från Halifax medan pappa jobbade sig över på en norsk båt, ”en flytande likkista som tur var, var lastad med trävirke” enligt honom själv. Hemresan skedde i maj 1932, och antagligen överdrev han inte särskilt mycket.
  En annan berättelse som ofta återkom var när de kom till Klippiga bergen vid gränsen till Revelstoke och där fanns skylten ”If you don´t earn more than 500 dollar you´re not wanted here”. Eller när de tvingades förödmjuka sig hos Frälsningsarmén i Vancouver för att få mat. Eller hur kallt det var i barackerna och hur mycket de frös. Kring maten fanns i alla fall positiva minnen om hutcake och fläsk som kockorna lagade, ”man behövde mycket fett för att orka med arbetet i skogen och mot kylan”.

Med tanke på att han levde i Kanada i tre år, var det ändå konstigt att han inte sade mer om hur vardagslivet varit. Istället var det de dramatiska händelserna han mindes. Han berättade gärna om den alkoholiserade sprängaren California-August som hade arbetat med att bygga Santa Fe-järnvägen, som han jobbade tillsammans med i nästan ett år och som var duktig på att skjuta stora skott. California-August brukade säga att ”grinollar som inte är torra bakom öronen har inte här att göra” och sedan lade han en dynamit i munnen på sig själv, när han hamnade på sjukhus och riskerade att amputeras och bli enbent vid 56 års ålder (de historier pappa berättade på överluleåbondska för syskon och sina vänner förstod jag inte, han pratade inte bondska i vardagen hemma). Hugo berättade någon gång om hur pappa under hemresan gått på restaurang utan pengar för att han var så hungrig och tvingats diska för sig. Det tyckte han inte om att höra, inte heller att Edvard, en annan arbetskamrat, kunde anspela på gemensamma minnen om kvinnor och nöjen.
  Så här i efterhand verkar det lite obegripligt att det inte var hans berättelser utan ett sotigt fotografi från Halifax av Bill Brandt (en av de stora fotograferna i Europa under 1900-talet och berömd bl. a. för sina skildringar av det brittiska klassamhället) som jag såg på ett galleri i Paris, som blev incitamentet till att jag ville försöka förstå livet i Kanada bortom pappas historier. Men när jag mer precis behövde få veta var han arbetat för att kunna se något av vad han sett och dessa platser kanske skulle bidra till min förståelse, var det ändå svårt att få honom att berätta mera; han återkom ständigt till samma saker. Då var han i och för sig gammal.
  Utifrån hans ofullständiga uppgifter åkte jag ändå i oktober 1999 för en treveckorsresa genom Kanada med fokus på Vancouver Island. Mycket av den information som följer här har jag inhämtat senare från olika dokument, statistik, nätet, släktforskning som jag fått ta del av samt Boken om Svartbyn Byakistan berättar."